själv är bäste dräng?

När jag skrev om att Alfons pallade äpplena, kom jag att tänka på ekorren Efraim som var så snäll och hjälpsam, men när han själv ville ha lite hjälp fick han som svar att var och en måste tänka på sig själv.

Tänkvärt

Själv är bäste dräng?

Efraim ekorre hade de piggaste ögonen. Han var den förste som såg de bruna nötterna falla till marken.

– Nötter, nötter, nötter! Hojtade han glatt.

Sedan hoppade han ner för att samla upp dem. Men han var inte tillräckligt snabb.

Efraim ekorre var minst av alla ekorrarna. De större kunde skutta så mycket fortare, så det fanns inte en nöt kvar när efraim hann fram. Med kinderna fullstoppade försvann de för att gömma sin fångst.

– Vilka härligt fyllda skafferier de måtte ha, tänkte Efraim en dag, när han tittade in i sitt eget tomma.

Sedan tänkte han: – Kanhända – eftersom jag upptäcker alla nötter som faller – kanhända de andra ger mig en var.

Det var en god idé. På det sättet skulle Efraims skafferi också snart vara fyllt. Men när Efraim frågade de andra lyfte de bara på sina svansar och skakade på huvudena.

– Nej tack, sa de. Visserligen är du en trevlig, piggögd och vänlig kamrat. En av de bästa. Men när det gäller att samla nötter för vintern, måste var och en tänka på sig själv.

Sedan väntade de som vanligt på hans rop:
– Nötter, nötter, nötter. Jag ser nötter!
Men det kom inget rop.

I stället gjorde Efraim så här. Varje gång han såg en brun nöt falla, sa han inte ett knyst. Utan han smög tyst fram till nöten och räddade den för sitt eget skafferi.

Men de andra ekorrarna – de som bara tänkte på sig själva – undrade vart i all världen Efraim blivit av.

Jag citerar med ett guldkorn från Första Klokboken:

Det är med ord som med solstrålar –
ju mer de koncentreras desto djupare
bränner de

Blog Image

Kram på er Bettan