I dag vaknade jag av att solen sken in i rummet. Härligt, ljuvligt!

I går regnade och blåste det mera normalt, och kan ni tänka er, någon solstråle tittade fram mellan en del moln. Fantastiskt! Men senare på eftermiddagen började störtregnet igen, suck!

Vi hade flera små strömavbrott i går, 4-5 stycken. Jag antar att de kollar upp efter åskvädret.

Evlin skrev i sin blogg att de hade åkt på både den gamla och nya Svinesundsbron och visade bilder därifrån. Hoa, vad högt det verkar vara. Jag som är höjdrädd.

På tal om höjdskräck. Jag kommer ihåg när jag var tonåring och vi bodde på vindsvåningen i ett 4-våningshus som var byggt i en brant sluttning. 2 rum och kök med snedtak. Det var en mysig lägenhet. Det var bara det att vår lägenhet låg på den gaveln där sluttningen tog slut och det var garage under och asfalterat. Det blev alltså 5 våningar under vår lägenhet. Det fanns ingen hiss och balkongen hängde på utsidan ut över garageinfarterna. Köksfönstren var också på den sidan. Vi hängde över balkongräcket och ut genom köksfönstren och pratade med dem som gick där nere på gatan. Jag var aldrig rädd för höjder på den tiden visste inte vad det var.

När yngste sonen var liten ville han och storebror åka pariserhjulet på Gröna Lund när vi var där en gång. Ja visst sa jag och barnen och jag satte oss i en korg. Så började hjulet att gå uppåt en bit i taget för att fylla på en korg i taget tills hjulet blev fyllt. Ju högre upp vi kom började jag känna mig rädd. När vi hängde högst upp var jag så rädd och vågade inte titta ut utanför korgen. Jag fick naturligtvis inte visa barnen hur rädd jag var och överföra det till dem. Barnen pladdrade på och sa titta mamma och pekade på det ena och det andra. Jag fick stålsätta mig för att få krafter att låta så normal som möjligt och inte få panik. Det var hemskt i dubbel bemärkelse för jag kunde inte fatta att jag som älskade höjder nu var så rädd att paniken lurade. När hjulet sedan började snurra runt kändes det lite bättre för att det rörde sig. Till min fasa blev vi hängande högst upp när hjulet stannade för att släppa av dem som satt i korgarna. När nästa korg skulle tömmas small det till och hjulet stannade med ett ryck och vår korg börja gunga. Man körde då hjulet bakåt så vi hamnade högst upp igen. Korgen gungade ännu mer. Pojkarna blev nyfikna och började röra på sig för att kunna se ner. Jag fick tag i yngste sonens jacka där bak och nu var det PANIK jag slog armen om mittstaget i korgen samtidigt som pojkarna tittade frågande på mig. Jag uppbådade alla krafter jag hade för att stävja paniken och svara så lugnt jag kunde att det var för att korgen gungade. Jaha, sa pojkarna. För varje försök som gjordes för att få hjulet att snurra, small det till och tog stopp så korgen gungade. Nu började andra barn och mammor att skrika. Jag tänkte för mig själv, kommer vi ner helskinnade ska jag börja tro på gud. Då äntligen började hjulet röra på sig nedåt. Hur jag sedan kunde stå på benen och ta mig till bilen förstår jag inte.

Huvudsaken att pojkarna inte förstod hur det låg till.

Jag frågade dem senare när de var några år äldre om de hade uppfattat att jag var rädd. Men det hade de inte. Det var väl så mycket spännande för dem så de märkte inget.

Efter denna händelse tål jag inte höjder.

Kram er Bettan