Den 6 november kom det lite snö och hälsade på. Rissa och Puppy var ut och kollade. Snön försvann alltså fort igen.

Det är ju lucia på lördag och då kom jag att tänka på luciafirandet när
jag var barn.
Jag var litet barn i Västergötland på 50-talet. Där var ”lussegubbar”
en tradition som både roade och skrämde.
Natten till lucia gick man utklädd till lussegubbe och gick runt i gårdarna.
Man skulle klä ut sig i stora, gamla och slitna kläder.
Så det gjorde mina kamrater och jag. Vi drog en nylonstrumpa över huvudet och ansiktet. Det gick ut på att man skulle se så hemsk ut att ingen skulle känna igen en. Någon klippte hål för munnen så de kunde äta kakor eller godis man fick i husen.
De äldre sotade sina ansikten eller hade mask och i sina gamla bylsiga, slitna kläder såg de hemska och elaka ut. Enligt gammal sed var lussegubbar inte snälla.
Vi barn var rädda för dem.
Sedan måste man vara tyst och inte svara när man pratade med oss för
att inte avslöja vem man var när man gick runt i husen. Men man lyckades lura oss genom att fråga ut oss såsom varifrån vi kom, om vi besökt den och den och vad vi hette och så. De yngsta barnen glömde bort sig förstås och svarade. Vi lite äldre knuffade då till dem… hahaha
Klart som korvspad att man i alla fall kände igen oss barn. Kul hade vi men
samtidigt var det lite läskigt i kvällsmörkret. Om vi såg att de stora lussegubbarna
kom, gömde vi oss om det gick.

Här kan du läsa lite mer om det

Västergötland/Skaraborg
Lussegubbar som skrämde