Myocardscintigrafi undersökningen var ingen höjdare, usch. När hjärtat blev mer och mer belastat av det där medlet började det att göra ont och jäkligt ont. Det var och kändes som en infarkt, fy sjutton i 8 minuter innan det började att kännas bättre. Huvudvärken och värken i käkarna satt i närmare en timme innan den var helt borta. Undersökningen var klar först vid halv tre på eftermiddagen. Klockan 08.30 på morgonen började den.

En timme eller så när jag kommit hem efter myocardscintigrafi undersökningen ringde en kvinnlig läkare från Enköpings lasarett att hon fått telefon från läkaren i Uppsala att det fanns en misstänkt förträngning i ett kärl på vänster hjärthalva och ville att jag skulle komma. Torsten körde mig då till Enköpings lasarett där jag lades in och fick elektroder, eller vad det heter, på mig för att kolla och mäta hjärtat och allt annat som behövs.

Nästa dag, lördag, efter lunch kom ambulansen och hämtade mig och körde mig till Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Där fick jag nya elektroder och nya prover togs och så skulle man göra en kranskärlsröntgen. Om det under helgen kom in någon akut som skulle göra en sådan så fanns jag på plats att också göra den. Men helgen var tydligen lugn för det.

Tidigt på måndag morgon gjordes denna röntgen och när de såg var förträngningen var så förbereddes och gjordes en ballongsprängning som det kallas. Det kändes men gjorde inte ont som förra gången. Skönt!

Jag skulle få åka hem på sena eftermiddagen men blev inte så. Man sa till mig att jag skulle röra på mig, gå runt på avdelningen, för att kolla hur det kändes. Jag hade ett uppblåst “armband” som tryckte på hålet/öppningen i handleden där de kört in katetern med metallnätet. Med jämna mellanrum lättade de på trycket, alltså de tappade ur lite luft. När jag var på väg tillbaka till rummet började det forsa ut blod i hålet. Jag sträckte upp armen och personal kom och blåste upp lite tryck igen så det täppte till hålet så att det skulle sluta att blöda. Jag fick stanna kvar för observation.

Nästa dag, tisdag, sent på eftermiddagen blev jag utskriven. Jag blev såå lessen när hon som skulle beställa en sjukresetaxi hem åt mig ifrågasatte om jag inte kunde ta bussen till Enköpings lasarett och taxi därifrån och hem. Hur skulle jag kunna göra det med packning, käpp och en arm som jag inte skulle använda på ett dygn… ??? Hon gick i alla fall och beställde en sjukresa. Men då var jag så lessen och grät och kände här klarar jag mig inte själv och ska behöva strida för att få hjälp… hur ska det bli i framtiden då??? Jag har minsann jobbat och betalat skatt jag också… eller…

Denna bild gjorde jag förra året.

När rumskompisen på avdelningen och jag tittade ut genom fönstret på söndagen och såg gröna blad på busken utanför och inget vitt på marken kunde vi inte tro att det var 2:a advent… hihihi… upp-och-ner vända världen, sa vi.